Det var redan då vi började umgås i vuxen ålder (ca 23 år) som jag såg ett underligt beteende hos min bror. Jag hade då flyttat från hemstaden, vilket gjorde att vi inte hördes/sågs så ofta. Vid vart enda kontakttillfälle, strax efter att hälsningscermonin var avklarad så kom hans utstuderade nedlåtande uttalande som jag då tolkade som någon form av avundsjuka.  Han sa vid varje kontakttillfälle "att alla som bor i X-stad (där jag bor) är dum i huvudet" eller  "hur kan ni bo här i X-stad?) eller "alla i X-stad har ju psykiska problem". Ja fy fan - listan på förnedrande uttalanden kan göras nästan hur lång som helst. Detta pågick under många långa år. Var eviga gång vi på något sätt möttes eller hördes.
Endast vid ett enda tillfälle lade han till: "ja... det gäller ju inte dig och din familj..." som om det vore något förmildrande.

Att jag i princip bara lät honom hållas var att han uttryckte sig så pass bestämt och med sådan övertygelse att
jag valde att inte låtsas om vad han sa. För husfriden skull!
Men vid ett tillfälle kunde jag inte stå emot och gav kommentaren: "Att du uttalar dig på det viset måste betyda att alla i Y-stad är så fruktansvärt avundsjuka på vår X-stad!, vilket jag förstår". Då reagerade han med hela kroppen och sa: "Men hördudu!", precis som jag sagt något väldigt taskigt, kränkande och fult! 

Att han gick an på detta sätt, och att det inte verkade upphöra, var för mig väldigt underligt... Jävligt underligt - Att nästan direkt efter att vi mötts eller samtalar i telefon, så hoppar han på mig och säger någon av sina inövade ned- låtande skändningar.
- Det är inte normalt att göra så!, då är man själv störd. En första insikt började gro...

Med tiden, alt eftersom jag funderade på vad som blivit så fel, insåg jag att han via sitt jobb hade mycket kontakt med arbetskamrater i vår X-stad. Vilka slutsatser drar jag av det... förlåt mig, men jag misstänker att det samarbetet inte var så lyckat, i alla fall inte för min bror. Han kunde ju inte skälla på samarbetet för han hade väl fått sparken, men att låta allt missnöje gå ut över mig var ju ok.
Han är ju narcissist utan empati och dessutom var jag ju hans bror som han aldrig tidigare brytt sig så mycket om. 
Tanken var förmodligen att jag var ett lätt offer, och allt av hans uppdämda avsky skulle ut!

Jag vet att min bror har arbetat mycket hemma (kvällar och nätter, som han sagt) utöver sin arbetstid.
Som jag förstått har han inte fått just någon kredit för detta vilket också kan ha bidragit hans missnöje
med arbetet i helhet!
Någonstans, lite över "mitten av livet" åldersmässigt fick han avgångsvederlag / månatlig ersättning fram till pension och fick därmed sluta sitt arbete. Det var under många år han saknade arbete.

Efter hans "arbetsavslut" dröjde det ytterligare några år innan kränkningarna mot mig och min stad avtog, för att sedan övergå till andra former av upprepningar. Mer om det i annat sammanhang!

Den dagen vårt broderskap bröts i ett tel.samtal tog jag upp ovanstående med honom, samt ett otal andra
händelser...
ALLT KUNDE HAN FÖRKLARA med att jag, så klart, missförstått allting, att jag gjort misstolkningar, att hans avsikter varit helt annorlunda m.m. Allt han sa var hämtat ur "Narcissistens handbok" (som inte finns). Han påstod t.o.m. att han var bästa kompis med alla arbetskamrater och att de hade väldigt trevligt samarbete och mysig jargong osv... 
JAG TROR INTE ETT SKIT PÅ ATT HAN TALADE SANNING... Han försvarade sig på det mest vanligaste sätt en narcissist kan göra.

Jag ville dessutom ha en ursäkt för hans pissningar på mig sista tiden. Precis som den verkliga narcissist han är svarade han "att någon ursäkt skulle jag aldrig få" - direkt hämtat ur Narcissistens handbok!

Som vi alla vet (utom narcissisten) är att en narcissist ALDRIG kan be om ursäkt/förlåtelse eller erkänna
ett fel. Att göra något sådant är att gräva sin egen uppblåsta grav. Deras uppblåsta SJÄLVBILD skulle rasa! 

Intressant i vårt sista samtal var tonen han höll. Han talade lite dämpat, mjuk i ton och formuleringarna var softa.
Långt ifrån hans normala tonläge och hans normala sätt. Han blev inte ens arg (han har annars ett narcissistiskt temperament och kan gapa och skrika högt) när jag kallade honom det ena och det andra. Men så är det med narcissister, de kan hålla en mycket låg och insmickrande profil när de tror att något finns att vinna. 
Något jag kan kalla för rövslickeri. 

Ja, så började hela min resa med en narcissist. men som sagt... så var det bara början!