Detta är jag... en bakgrund

Nutid:
För att ge en bakgrund om vem jag är som gjort denna 
hemsida berättar jag följande om mig själv och min uppväxt:

Jag anser mig vara “normalstörd”, jag är absolut inte felfri, jag gör tavlor utan att vara konstnär, samt andra dumheter, precis som de flesta av oss. Jag är nog inte narcissist för jag kan erkänna när jag fel, jag kan be om ursäkt / förlåtelse om det behövs och jag pratar inte sönder människor för att få uppmärksamhet, jag brukar inte nedvärdera mina medmänniskor. Jag försöker vara både realist och optimist samt försöker undvika trams. Sanning och ärlighet är honörsord. Mina kunskaper är begränsade om det mesta, men är lite extra kunnig på vissa områden, precis som de flesta av oss. Folk i allmänhet verkar vanligtvis acceptera mig och familjen som vi är. Vi är inte nykterister men dricker sällan / nästan aldrig alkohol, vilket gör att vissa personer anser oss väldigt tråkiga. Det får stå för dom...
Livet med familjen försöker vi leva så okomplicerat som möjligt. Enkelt och okrångligt ska det vara. Jag kan inte påstå att vi som familj lyckats bäst av alla, men vi har absolut inte misslyckats! Vi anser själva att vi har det väldigt bra på så många bra sätt, och vi kan göra det mesta som vi vill göra.  

Sammanfattning av ovan: “normalstörd”.

Dåtid:
Jag är född av min mor + far som också fanns med i bilden. Tillsammans utgjorde de mina föräldrar. I familjen fanns två personer till…

Jag blev nr 3 i en syskonskara bestående av en syster 15 år äldre och en bror som är 10 år äldre. Den stora åldersskillnaden till syskonen gjorde att jag växte upp i princip som ensambarn, trots mina syskon. Men de hade väl helt andra saker för sig än att bry sig om sladdungen som bara var ivägen. Det är inget jag egentligen klandrar dem för. Förmodligen helt naturligt vid så stor åldersskillnad.

Min uppväxt skedde i en nybyggd villa i ett område som då var i utkanten av stan.
Från den tiden då jag börjar minnas detaljer fram till nutid kan jag inte minnas några direkt trauman för min del. Men trots 5 familjemedlemmar var ofta tillvaron ensam, tråkig och långsam.
Det jag kan minnas tydligt från uppväxtåren är ensamheten. Att jag allt som ofta lekte för mig själv. Externa kamrater fanns i grannområdet men det var inte så ofta som vi träffades. Varför vet jag inte. Det var först i 13-14 års ålder jag var ute och hängde med mina klasskompisar.


Tillsammans med pappa:
Med viss ansträngning och fantasi kan jag bara minnas några få fragment från att pappa läste tidningen Kalle Anka för mig. I övrigt finns inte några positiva minnen av honom från småbarnsåren. När jag blev aningen större, kanske 7 år så “trodde” han att han spelade fotboll med mig någon enstaka gång per sommar. Den korta stunden han offrade var så ointressant för mig och honom att jag t.o.m. i så låg ålder tyckte att det var bättre att han låtit mig slippa den pinsamma stunden med fotbollen. Med sitt låga intresse och oförmågan att engagera sig mördade han totalt känslan att lira boll. Hela hans uppenbarelse var totalt ointresserad. Våra fotbollsstunder blev aldrig långvariga, vilket var väldigt skönt. Hans intresse för att engagera sig i mig var så lågt att det var obefintligt. Min stora önskan vid dessa fåtal fotbollstillfällen var att ingen levande människa skulle se oss, åtminstone ingen jag/vi kände.
Jag skämdes ofantligt. Hans uppträdande var mer likt en 90-åring på fallrepet.

Att pappa på annat sätt skulle engagera sig i min person med lek och mysig samvaro är något jag inte kan komma ihåg. Det fanns inte.
Min  pappa hade egenheten att när jag ev. hade en kompis hos mig uttrycke han ofta orden “oj vad fina ni är…så söta och gulliga ni är, jag älskar er så mycket…”. Vem fan vill höra något sånt av sin förälder när en kompis hörde på….
Inte jag i alla fall! Om jag kunde gjort mig osynlig så hade jag gjort det!

En vinter spolade min far upp en isplan på gården åt mig där jag kunde träna skridskoåkning, och jag lärde mig att åka skrillor lite hjälpligt. Det var ju kanonbra. Men tro för fan inte att han var aktiv någon endaste gång på isbanan. 
När jag blev 15 år gjorde han en ansträngning att handmåla brorsans gamla moppe. Den moppen ansågs vara “omodern” redan när den köptes då för 10 år sedan. Handmålningen gjorde inte moppen bättre och mitt intresse för den varade bara i ett par tre dagar. Jag var hellre utan moppe än att använda den! Detta trots att alla mina kompisar hade en moped. Undra om farsan undrade varför? 


Under uppväxten skämdes jag maximalt för min pappa! Att pappa var familjens stora beslutsfattare gällande min uppfostran visste jag från mycket tidiga år. Trots denna vetskap var det alltid mamma jag vände mig till för att ställa mina frågor, då hon alltid framstod som den mjuka människa hon var. Att mamma sedan hänvisade alla “tyngre” frågor till pappa var en annan sak och inget jag kunde göra någonting åt. Vid tidig skolålder hade jag lärt mig att aldrig berätta något för min far. I den mån jag berättade något till någon var det till mamma. Hon hade viss förmåga att förstå att inte “göra en tupp av en fjäder”. Men inte ens hon fick veta allting som jag bar på, för jag visste att det skulle nå fram till pappa.

Jag skrev tidigare att jag inte minns några direkta trauman, men jag minns faktiskt fyra för mig mycket trista händelser som min far var pappa till:

1.  jag var ca 4-6 år. Hela familjen utom jag satt vid matbordet, utan mat. Allvarligt läge alltså! Jag kom in i köket. Alla tittade på mig. Känslan då var att de pratade om mig. Då sa pappa de kärleksfulla orden som satte sig djupt i min lilla själ: “DU VET VÄL OM ATT DU ÄR TJOCK OCH FET”. No comments!

2. ca 10-12 år, hårmodet var långt, s.k. modsfrisyr, som The Beatles. Även jag var extra långhårig. En dag sa pappa “att idag ska vi klippa dig”, sagt och gjort! 
Jag sa till om att inte ta bort så mycket hår. Han skalade bort allt hår till i det närmaste en flint. Jag grät resten av den dagen! Hur skulle jag våga gå till skolan nästa dag?
Trots att han var min far var han då en gubbjävel utan känslor!!!

3. Från ca 10 års ålder har fotografering och fotolab.arbete varit en passion. Drömmen var att senare få ett fotorelaterat arbete. När det var tid att välja linje till gymnasiet hade jag för dåliga betyg att komma in på foto-linjen. Trots detta ansåg jag att det finns andra vägar ett bli något i fotobranschen. Men det sket sig å det grövsta, och det var gode far som sket! Han hade bestämt sig (utan mig) att jag skulle bli tele-gymnasieingenjör, som det hette på den tiden. Även här var betygen för skrala, så då bestämde gode far att jag skulle gå 2 år på s.k. yrkesskolan för att senare komma in på 4:a åriga gymnasielinjen. Utan minsta intresse fick jag alltså gå på en totalt 6-årig utbildning som var lika intressant som att se målarfärg torka. 6-år..., va fan! Mina yrken i livet har inte varit inom min utbildning... va fan! SATAN, 6 år!!! Vem kan jag fakturera?

4. Nu var jag dryga 23-25 år då min finkänsliga far sa de bevingade orden från ingenstans: “Äter du så mycket på jobbet att du blir så tjock och fet?”. Hade jag varit våldsamt lagd hade han nog fått en satans snyting i det läget… Minnen från tidiga barndomen kom upp i mitt minne igen. Jag talade inte till honom under en lång period. Hade det inte varit för mammas del hade jag nog totalt kapat banden till honom. Han ansåg att han kunde säga vad som helst till andra, medan han själv inte tålde någon minst lilla pik. Mmmm…Här ser jag narcissistiska förtecken… 

Jag tror ganska bestämt att dessa situationer har gjort att jag nu för tiden inte tar skit från någon. Alla har vi våra gränser.
Självklart fanns det en hel del annat som var skruvat men det får stanna i mitt huvud än så länge. 
 

Lek med mamma:
Att min mamma avsatte någon tid för mig gällande lek och eller mysig samvaro kan jag inte heller minnas… absolut inget minne alls. Hon hade fullt upp med att serva hela familjen och i synnerhet vår pappa som hade ett jobb som krävde morsans stora uppmärksamhet. Kanske att jag är orättvis, men jag kan inte minnas någon lek alls. Hon kunde vara halvbra att komma med förslag till ensamlekar åt mig. Jag lekte ofta och länge med ett stort kastrullock vilket tjänstgjorde som en bussratt, och jag körde låtsasbuss i rummen närmast köket på en matta som i mönstret kunde liknas vid krokiga vägar.
Att mamma var väldigt snäll och mjuk i sitt sätt är något jag minns väldigt väl, men någon “lekare eller mystant” var hon absolut inte. 
Sammantaget gällande mamma och pappa kan jag säga att de aldrig tog mig till en badstrand för bad, lek eller annat mys. Inte att de lärde mig simma eller få en naturlig känsla för vatten. Aldrig att vi var ute och campade eller gjorde andra uteaktiviteter. Att vi tillsammans skulle besöka en lekplats…Inte en chans i småland! 
Men jag hörde kompisar prata om att de varit på olika lekplatser med sina päron.


Samvaro med mina syskon:
Nada… ingenting… helt blankt… Jag har väl inga direkt negativa tankar eller känslor om mina syskon under uppväxten. Jag minns heller inget positivt från dem, förutom ett minne jag har när syster och sambo frågade om jag vill följa dem på bilsemester till Åland. Då var jag kanske 11-12 år. Det är ett minne som är positivt och som var väldigt trevligt. I övrigt inken-tinken!

Min bror passerade min uppväxt utan att lämna några positiva spår förutom när jag fick övningsköra (då 18 år) med honom vid ett par tillfällen, vilket var positivt. 
Han diskuterade ofta öppet, högljutt och argsint med vår pappa. Annars så hade jag knappt känt till att jag hade en bror. Ett minne jag har är att jag ofta fantiserade om att när han flyttar hemifrån så skulle jag få hans rum. Alltid något…! Egentligen är det inte ett positivt minne… kanske ett tragiskt minne?

Båda mina syskon flyttade till huvudstaden i början av sina vuxna liv. Att de flyttade var av olika skäl och vid lite olika tidpunkter. Det kallas kanske utveckling? För mig som då börjat komma upp lite i ålder upplevde då ytterligare år av syskonfrånvaro.
Men vad spelar det för roll, jag var ju van att se dem som frånvarande. Nästan som något jag bara hört talas om. Som varuprov utan värde…?
Båda syskonen valde sedan efter några år att återvända till hemstaden för att fortsätta sina liv i eget boende. Det gjorde inte någon skillnad för min del.

Samlad bild av min uppväxt inom familjen:
Föds man 10 resp 15 år efter sina syskon är det inte svårt att räkna ut att man var ett sladdbarn som tillkommit genom slarv i sängen. Oavsett… föräldrarna tog hand om mig på ett omsorgsfullt sätt, om än utan större intresse eller entusiasm.

Som sagt… mina syskon intresserade mig inte under min uppväxt. De fanns ju inte där. Inte heller att de intresserade sig för mig. 
Att de senare kom mig närmare in på skinnet var vid deras sociala besök hos föräldrarna. Vid närmare 22-23 års ålder flyttade jag från hemstan. Vi syskon sågs bara vid våra föräldrabesök. Vid den tiden började vi syskon bli aningen lite mer “samspelta” och insåg att vi hade gemensamma föräldrar som nu började bli lite till åren. Vi insåg att vi har samma föräldrar men där upphör nog gemenskapen, förutom “det sociala trycket” som påverkade oss.

Den stora gemensamma familjelyckan fanns aldrig som jag uppfattade det. Visst träffades vi allihopa och vi var någorlunda “artiga” med varandra och vi försökte nog behandla varandra med viss respekt. I regel var det i samband med högtider och vissa sporadiska middagar. Förutom mat och fika så var det stela tillrättalagda samtalsämnen som gällde. 
Aldrig att vi gjorde något trevligt tillsammans, inte ens ett parti minigolf eller något annat som kunde vara kul. Att vi skulle göra något aktivt tillsammans var aldrig på tal. Mitt i sommaren (undantagsvis) kunde vi åka i varsin bil till någon konstig ort i närområdet för att dela på en termosflaska med kaffe.

Min mamma hade en stark uttalad önskan att vi syskon alltid skulle hålla ihop vidare i livet, och att jag och bror skulle stötta vår syster i sitt ofta hjälplösa leverne. Syster har nog en stark känsla att vi borde hålla sams. Men saker och ting i livet, olika omständigheter och personligheter har utvecklat våra liv till splittring och osämja som följd, trots hög ålder. Så är det bara! 


Min osämja till min syster beror till största delen av:
1. att jag avsagt mig all hjälpverksamhet åt henne. Oj vad deras intresse för mig/min familj sjönk “som en sten i djupt vatten” när jag inte längre ville utföra deras “att-göra-listor” vid våra besök  hos dem. Det var mycket märkbart… vi tappade i betydelse och värde helt enkelt!
2. att jag skulle ha varit arg på henne vid flertalet gånger. Ja det stämmer att jag visat humör när hon tagit för givet att jag godtar allt hon säger och gör, eller tänker göra. Kanske bidrog händelsen när hon spydde i vår helt nya bil och ställde sin väska full av spya på vårt laminatgolv som började resa sig. Ja, det bidrog!

3. Att min narcissist till bror nedvärderat mig och spridit lögner om mig till sin fördel och självfallet till min nackdel, och som fått min syster att ta hans parti. Trots alla de år som han så totalt narcissistiskt nedvärderat henne på olika sätt, sågat henne i små delar, att hon inte varit vatten värd, för att till slut kalla henne för dement kärring. Syrran valde narcissistens sida! 
Oj, vilken dålig lillebror jag måste vara, men här skiljer sig våra åsikter åt…

Osämjan till min bror beror på att han som narcissist på senare år utsett mig till måltavla som alltid var tillgänglig, som han kunde nedlåta sig på, för att själv kunna framstå som den lysande och mäktiga person han själv anser sig vara. Jag kallar det att han “pissar på mig”. Han har under alla år kamouflerat uttalat hur stor, fin, duktig och ofelbar han är jämfört med de flesta av oss andra, han har dessutom aldrig fel i någonting!  “så här är det” är hans favorituttryck! Det uttrycket är o-omkullrunkeligt! 

Bror har aldrig dragit sig för att ringa upp och tala om hur dåligt något är hos mig eller vår syster, för att samtidigt diskret framhålla sin egen person eller egna omständigheter som facit på hur en människa eller omständigheter ska vara. 
Han har även en tendens att säga upp sin bekantskap med flera av sina vänner. Ofta för att senare godta deras vänskap igen. Ja-ja, han är narcissist!

Under hösten 2023 “pissade” han flertalet gånger på mig med olika narcissistiska metoder, eller som han själv säger “att han gjort det i bästa välmening” alt “du har missförstått allting”, “du överdriver vad jag sagt” m.m.. Helvete vad han ljuger. Alla hans argument är direkt hämtat från “Narcissistens egna handbok” . Det är direkta förnedrande påhopp han ägnat sig åt. Alla hans undanflykter efter att blivit ställd mot väggen är direkt hämtade ur vetenskapen om hur en narcissist fungerar. Sedan julen 2023 har jag skrivit ner alla hans narcissistiska utspel i flertalet dokument, drygt 200 boksidor. Bara det borde säga en hel del.

Egentligen borde jag bara försöka förstå hur enormt avundsjuk han är på mig, hur bra jag har det och att vår familj lever ett gott och enkelt liv utan djupare komplikationer. Att vi kan se det fina och värdefulla även i små saker och händelser.
För det kan inte min bror! Allt ska vara stort, grandiost, tjusigt, “finflås” och felfritt enligt hans definition.  


Utan talang har jag nu skrivit ner vår familjesaga med taskigt slut, trots att det riktiga verkliga slutet är nära för oss alla tre syskon. Vid en gemensam ålder av närmare 250 år har all familjekänsla skitigt sig å det grövsta. Ålder är bara en siffra… påstås det!

Fram till 2023 har brorsans narcissism mot mig “endast” visat sig i frekventerliga konstiga påhopp genom åren och med ett jävla narcissist-tjatande. Under 2023 blev det tätare och mer utstuderat. En narcissist tror allt som oftast att andra människor är avundsjuka på honom/henne, vilket i regel inte är sant! I verkligheten är det tvärt om, det är narcissisten som är djupt avundsjuk på andra, vilket ofta är orsaken till narcissistens djävulska agerande. Men det rättfärdigar inte på något sätt att jag ska ta skit från honom.

Under många långa år har hans huvudsakliga fokus varit på vår syster med make, som fått utstå nedlåtenheter av allehanda slag… allt från “hur klantiga, korkade och fullständigt opraktiska de är” till att “hon måste vara dement.”  “Hur klarar de sitt vardagliga liv utan övervakare?” är en huvudfråga som ständigt varit aktuell. Detta måste pågått i mer än 25 år, vilket förmodligen även påverkat mig i mina åsikter om vår syster. Jag måste tillstå genom egna observationer att det funnits lite substans i hans uttalanden. Genom alla år som gått har alla dessa observationer lagrats “på hög”... en stor jävla hög.  

Hur dum får människan vara? Uppenbart finns inga gränser för mänsklig dumhet, och vi syskon är alla inblandade.

Man ska leva FÖR varandra utan att vara mesig, inte MOT varandra, som vi gjort. 
Vår syskontrio har definitivt inte lyckats! Så synd, men ingen av oss är felfri…! 

Ett är säkert… Det ska ändå vara gott att leva, det kan ingen ta ifrån oss!

Tyvärr är vart enda jävla ord jag skrivit helt sant!

Jag är inte bitter… eller är jag det? Troligen lite iallafall.

 

/ Lillebror