Tyck nu för fan synd om mig...
Nedan händelse är i det närmaste obetydlig men den visar klart hur en narcissist uppfattar en händelse så olikt jämfört med oss normalstörda. Han utnyttjar situationen att måla ut sitt stora elände för att få våra djupaste sympatier att gotta sig åt. Att jag tar upp händelsen är ett ex. för att påvisa hur en narcissist söker sympatier.
Det var en strålande solig dag och min fru ville köpa några nya klädesplagg. Vi befann oss i en klädbutik i en av stadens köpcenter. Vi hann bara komma in i butiken och heja på personalen så ringde min telefon. Jag såg i displayen att det var min bror. Med viss tveksamhet svarade jag, han var ju utomlands på solsemester… men tänkte att det blir ett kort samtal som jag då kunde ta i butiken medan jag väntade på att frun skulle bli klar.
Pyttsan vad fel jag hade! Bror var inte direkt pratglad… han lät som sju svåra år och åtta bedrövelser. Trots att han inte lät pratglad blev det ett lååångt samtal. Han hade haft en näradöden upplevelse, precis så nära som han någonsin kunde komma utan att ramla över till ”andra sidan”. Han hade halkat på ett halt poolgolv och slagit i huvudet ordentligt.
Att försöka återge samtalet går inte då det var en blandning av smärta, svullnad, kanske blod...jag minns inte, sjukvård, sjukvård igen, värk, röntgen, ALLT som man kan drabbas av vid en akut olycka.
Jag förstår att han varit med om något traumatiskt och var ordentligt skärrad. Något som vem som helst kan bli. Men nu var det ett par tre dagar sen olyckan skedde så traumat borde ha lagt sig lite, men han lät som om det var 5 minuter sen. Han berättade samma saker gång på gång på gång, ev. med lite olika infallsvinklar.
Jag försökte tala om att jag befann mig i en klädbutik och att vi kunde prata senare… Han hörde/förstod inte vad jag sa. Han berättade gång på gång och omigen om händelse- förloppet.
Butiksbiträdet log till att börja med åt mitt samtal i den lilla butik. Allteftersom samtalet drog ut på tiden övergick leendet till sneglingar och halvsura miner då jag vandrade sakta runt i butiken, varv efter varv. Att jag inte blev ersättningsskyldig till slitage av golvmattan är förvånande.
Till att börja med lyssnade jag på eländet han varit med om, men efter ett eller två varv av information övergick tankarna till varför han gick an på det sätt han gjorde och varför han hade ett tonläge jag inte hört tidigare. Han lät nästan gråtmild...
Min slutsats blev att han sökte stora grandiosa sympatier då ingen annan någonsin hade drabbats värre än han. Jag är lite tveksam om han fick vad han behövde av mig då jag tyckte att hans sätt och prat var ordentligt överdrivet.
- Det var det och då var då!
Jag kanske överanalyserar min bror, men hans beteende var inte normalt.
